Att vara en NPF förälder...

 

Jag vill bara att du ska veta.

Att jag försöker.

Och jag klantar mig.

Mycket.

Men jösses, försöker jag.

Jag ber varje dag för styrkan och visdomen och tålamodet och nåd att vara den mamma du förtjänar.

Och jag fattar inte alltid rätt.

Jag skriker.

Glöm saker.

Släpp bollen.

Föregå med ett dåligt exempel.

Men kärleken.

Oj oj oj, kärleken.

Det vacklar aldrig, någonsin.

Inte för en dag.

En minut.

En sekund.

Kärleken mitt hjärta håller för dig...

det är allkonsumerande.

När jag ser på dig blir jag övervunnit av den dyrbara välsignelse du är.

Och att vara din mamma...

det är en vild, stökig åktur, utan tvekan.

Men jag skulle inte byta det mot världen.

För att det är en sån glädje.

Vilken ära.

Ett sådant enormt privilegium.

Så jag vet att du kommer fortsätta se mig snubbla.

Du kommer att ha en plats på första raden till mina många brister.

Min humanness.

Och jag ska be att min kärlek lyser genom de trasiga, röriga delarna av mig.

För jag vill bara att du ska veta.

Djupt i din själ.

Oavsett vad.

Utan tvekan.

Att du är älskad.

 

//Laila