I bland slår de mig, vilka Fighter jag har gjort i mitt liv.
När jag ser andra,som får gå igenom samma som jag själv har fått gjort.
Den där känslan, att vara totalt hjälplös som förälder.
Och man bara vill ta den där smärtan från sitt barn,
som den går igenom. Man vill bara ta den och låt sitt barn få må bra 💗
Men just så enkelt är de ju aldrig.
När man sitter i sin ensamhet och man känner sig
som den ensammaste i hela världen 💗
När kroppen inte kan tala,då kommer de tårar.
För de måste ju komma ut,någonstans.
Just i dessa ögonblick, känner man sig så fruktansvärt liten
som förälder. Man kan ju inte ge upp, de är ju ens barn.
Man skriker, man grinar,man ramlar i hopp.
Men sen samlar man i hopp sig och fortsätter 💕
// Laila
