Jag har två friska barn.
Men en är ett NPF barn.Min minsta son har adhd,
adhd med hyperaktivitet/impulsivitet.
Även fast jag förstod när han var riktigt liten.
Att det inte riktigt stod rätt till,så kände jag en sorg.
En sorg över att det var så otroligt jobbigt.
Just då hade hade vi inget namn på de.
Men sorgen fanns en då där,jag förstod att det kommer
att bli jobbigt.Det låter konstigt att säga att jag kännde
en sorg.Men en sorg som vad kommer att hända.
Hur kan vi få våran son,att göra det vi vill att han ska göra.
Det är inte bara att säga till honom, kom så gör vi det här nu.
Det kräver otroligt mycket tåla mod och en stor stor
passion till sitt barn.Man kan inte förstå,hur mycket som
man egentligen lägger ner på sitt barn.
Jag har i stort sätt inte någon egen tid allas.
För är min son hemma,så vill han oftast vara nära mig.
Då han oftast klättrar på mig eller bara ska sitta i mitt knä.
Och en då vet du att du har miljoner med saker som du måste göra.
Leker han ska jag oftast vara med i hanns lek.
Jag oroar mig jämt över honom.
Rädslan att han ska göra något tokigt finns alltid där.
Eftersom han är så impulsiv min älskade son.
Så gör det oss väldigt oroade för hanns sätt.
Att uttrycka sig i ord och även i handling.
Man tittar ständigt över vad han gör,man lämnar aldrig
honom med ögat.Ständig koll så han inte någon far illa.
Då han oftast far fram som en virvelvind.
Även fast vi vet att han inte menade något med de.
Så har jag märkt att föräldrar har en väldigt liten förståelse.
Dom kan inte se för bi det som hände,även om man förklarar.
Dem ser bara att mitt barn gjorde illa deras barn.
Även fast man har hjärn koll,på vad han gör.
Så kan man inte alltid vara nära,han måste lära sig.
Han måste lära sig själv att inte hamna i dessa situationer.
-Jag kommer i håg en sak som hände,han kan då ha varit
4 eller 5 år.Vi var på Mac-Donalds och åt middag.
Mina bägge barn lekte,vid lek hagen.
DÅ jag ser en liten 1 åring går i väg för sig själv.
Och är på väg in till lekhagen.Mamma och pappan
hade ingen kol på att deras son hade gott i väg.
Då jag ser min son komma och jag bara känner
i hela kroppen att detta kommer inte att gå bra.
Så jag börjar små springa ditt,men hinner inte.
Jag sitter bara en 4 meter i från,allt går så fort.
Jag ser bara hur han puttar denna lilla kille,så han
for ju ner i golvet.Dox vart det inte så hårt,men han vart ju
ledsen så klart.Jag lyfter då upp den lilla killen,då
jag ser det kommer en stor karl fram springande.
Vad FAN håller han på med skriker mannen.
-Då jag bara sa,ja det vart lite tokigt här.Men jag tror det
gick bra.Och jag ställer ner hanns son,som slutat grina.
DÅ mannen tar upp min son och bara skakar
om honom.Vi pratar om en lång grov man,som
säger med en hög ljud nivå till min son.
-Vad Fan gör du unge!!!!
Jag ser hur min son bara försvinner.
Jag säger med en lugn röst,ställ ner min son
annars ringer jag polisen.
Då mannen ställer ner min son och vänder sig till mig.
Och skriker om det är någon som ska ringa polisen så är det
jag.-Då jag får fram,hade ni haft lite mera koll på
eran son.Så kanske detta inte hade behövt hända.
Och barn som är under 3 år ska ha en vuxen
i sällskap här inne.Det står klart och tydligt
på tavlan där.-Då mannen fortsätter och skriker
det är såna som din son som inte ska få vara där inne.
DÅ jag tar min sons hand och ropar på min äldsta
son.När jag går där i från så säger jag,jag hoppas att
du inte är så här brutal mot din son där hemma.
Jag hör hur mannen skriker efter mig.
Men jag bryr mig inte och jag hör inte vad han säger.
Men min son vart helt ställd.
Han satt i bilen hela vägen hem så stilla.
När vi kom hem ville han inte lämna mig
för ett enda ögonblick.
Jag menar då visste vi inte att han hade adhd.
Men vi visste ju att han hade svårigheter.
Men denna förälderna såg inte sitt ansvar i vad som
hände.Han såg bara att min son hade varit dum
mot hanns son.Och ingen förståelse
Jag har fått höra så mycket som mamma.
Jag menar är det bara mitt vårat ansvar
som föräldrar att ha koll.Bara för att han har adhd.
Nej jag känner bara sorg över hur människor
kan bete sig.I bland känner jag bara en så stor sorg
över allt.
// Laila
