Utmatningen är tillbaka och det är ett faktum :(
Vilket gör mig så ledsen,att jag inte kunnat
stoppa den igen.
Jag känner inte av mina egna signaler här.
I går var jag till Läkaren och hon ville sjukskriva
mig helt.Men det vill inte jag,då blir jag sittandes.
Och det vill jag inte heller,så jobbar jag lite så
kommer jag ut i alla fall.
Men jag måste ta det lugnt och inte stressa.
Det är svårt när man lever ständigt i det.
Jag är stressad över att vi snart kommer få en lapp.
Att vi blivit vräkta, för att våran minsta son för ett sådant oväsen.
Man lever hela tiden, med den här stressen.
Alla andra som dömer ut en.
Man känner sig totalt misslyckad som kvinna,
som mamma,som fru.
I bland känner jag bara, att jag vill lägga mig ner
och inte vakna mer...
Men det är ju inte heller en lösning.
Om alla bara kunde förstå,att livet inte är
det lättaste när man har barn med en NPF diagnos.
Vi älskar ju våra barn precis lika mycket som alla
andra föräldrar.Men vi behöver kämpa så mycket
mera.Vi får inget serverat på ett fatt här inte.
Här blir man i ifrågasatt om vad som helst.
Skolan som lämnar oros anmälningar, höger och vänster.
Bara för att dom inte kan, hantera situationen.
Man vänder in ut på sig själv,varenda dag.
Man går till jobbet och vill ju göra ett bra jobb.
Men när man är där,ja då tänker man hela tiden
på sitt barn.Vad gör barnet,är barnet snällt
kan barnet ta till sig skolan.
Är barnet snällt mot alla andra barn.
Tror inte att andra föräldrar tänker så.
Men vi föräldrar, som har ett barn med en NPF diagnos.
Vi tänker så hela tiden.
Vi får aldrig en lugn stund,även om vi inte
är tillsammans med vårat barn.
Om det kom en fe till mig och fråga
vad hon kunde hjälpa mig med.
Så är det inte pengar på banken,inte
leva ett friskt liv,inte heller att få leva med min
man resten av våra liv.
Även om jag vill de.
Men min största önskan skulle vara
FÖRSTÅELSE I VÄRLDEN FÖR ADHD.
Livet skulle vara så mycket enklare.
Om det fans förståelse för denna diagnos.
// Laila
