Oftast ser jag inte ljuset i tunneln...

Det vart en sjukskrivning i 2 veckor.

Sen 50% i 4veckor,sen upp till 75% igen.

Känner att jag behövde de,har sovit mycket.

Och jag känner mig inte lika stressad längre.

Jag skulle behöva ett nytt jobb,

där jag slapp åka runt som jag gör.

Även om jag älskar mitt jobb

och mina kollegor.

Så blir det mycket för mig tror jag :(

Inte lätt med ett barn med en NPF diagnos

i familjen.Och store bror som tycker, han

blir undan skuffad av lille bror.

Och de blir han ju,men inte i den utsträkningen

som han tycker.

Han älskar att reta lille bror och göra 

honom arg och ledsen.

Det kanske blir bättre sen...

I bland undrar jag hur jag ska orka.

Men en då så gör jag de,

är de av ren vilja eller bara för

att jag måste.

Det är ju min familj,mina barn.

Och dom ger man inte upp...

Men hur mycket är för mycket.

Hur mycket ska en människokropp orka.

Eller går det bara av ren rutin??!

Oftast ser jag inte ljuset i tunneln...

// Laila