De är snart 6 år sedan jag hamnade in en stor massiv utmatning. Då
trodde jag verkligen att jag skulle dö,för de var så de kändes om. Hela
min kropp slutade fungera 
Jag kunde inte sova,sov typ 1 timme per natt. Sen upp och jobba heltid.
De fungerar ju så klart inte,så kroppen slutade att fungera. Jag har
nog aldrig upplevt något sådant förut och jag hoppas att jag aldrig
någon sin kommer att bli så igen. För de var så skärmande att inte känna
igen sig själv. Eller inte kunna prata,
orden fanns inte kvar. Och vi ska inte parat ens om minnet. Det fanns
ju inte kvar,de var verkligen skärmande. Jag glömde stänga av spisen,som
kunde stå på i flera timmar 
Glömde bort att jag skulle hämta Simon från skolan.
Glömde bort att jag skulle hämta Simon från skolan.
Jag var så fruktansvärt trött i kroppen och själen 
Att jag nästan inte stod ut. Jag vart sjukskriven i 2 år,kom tillbaka
till arbetet. Fick bakslag hela tiden,men till slut fick jag till tiden
60% Och här fungerar jag som bäst.
De måste också ha varit så skärmande för barnen, att inte känna igen sin mamma. Och även för min man, som inte heller kände igen sin fru.
Kan inte mer en säg att de har varit tufft.De var mycket som kom springande på en gång. Som legat undan stoppat långt inne i mig. De som en då vart för mycket för mig,var att få min son SimonSom jag älskar så mycket.
Våra liv vart ju inte riktigt som vi tänkt oss. Min älskade Kevin som fick stå tillbaka mycket. Och jag som försökte bolla dessa barns behov. Även arbete och en make.
När jag tänker tillbaka, så kan jag inte förstå att jag orkade stå på mina ben. Jag skrek inombords och jag bara kapslade allt längre och längre bak.
Förändring för mig kom nog när jag insåg att Laila som varit.
Aldrig skulle komma tillbaka mer och då var de lättare att gå vidare. I dag vet jag vart jag står och livet kan inte mer en leva vidare som de är
Jag tar dagen som den kommer och lever efter de.
Och den största lärdomen av allt är, att man kan inte leva på lånade timmar.
Man måste fylla på med kärlek och villa utan energi
är vi inte tuffa som människor.
Jag är bara så tacksam, att jag hade en man som verkligen stod vid min sida. Som kämpade med mig även hur tufft och kämpigt de en vart.Så fanns han alltid där och tog i mot mig Utan dig Magnus hade de nog inte gott. Älskar dig så otroligt mycket
// Laila
Att jag nästan inte stod ut. Jag vart sjukskriven i 2 år,kom tillbaka
till arbetet. Fick bakslag hela tiden,men till slut fick jag till tiden
60% Och här fungerar jag som bäst.De måste också ha varit så skärmande för barnen, att inte känna igen sin mamma. Och även för min man, som inte heller kände igen sin fru.
Kan inte mer en säg att de har varit tufft.De var mycket som kom springande på en gång. Som legat undan stoppat långt inne i mig. De som en då vart för mycket för mig,var att få min son Simon
Som jag älskar så mycket.Våra liv vart ju inte riktigt som vi tänkt oss. Min älskade Kevin som fick stå tillbaka mycket. Och jag som försökte bolla dessa barns behov. Även arbete och en make.
När jag tänker tillbaka, så kan jag inte förstå att jag orkade stå på mina ben. Jag skrek inombords och jag bara kapslade allt längre och längre bak.
Förändring för mig kom nog när jag insåg att Laila som varit.
Aldrig skulle komma tillbaka mer och då var de lättare att gå vidare. I dag vet jag vart jag står och livet kan inte mer en leva vidare som de är
Jag tar dagen som den kommer och lever efter de.
Och den största lärdomen av allt är, att man kan inte leva på lånade timmar.
Man måste fylla på med kärlek och villa utan energi
är vi inte tuffa som människor.
Jag är bara så tacksam, att jag hade en man som verkligen stod vid min sida. Som kämpade med mig även hur tufft och kämpigt de en vart.Så fanns han alltid där och tog i mot mig
Utan dig Magnus hade de nog inte gott. Älskar dig så otroligt mycket// Laila
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar