Tänker på det här med anknytning. Idag är det vanligt att framför allt mammor till barn med autism anklagas för att ha för "stark" anknytning till sina barn. Att hålla dem nära, för nära, osjälvständiga.
Det krävs en verbal förälder för att förklara att man inte bara är anknytningsperson utan också hjälp-jag. Att liksom ingen mer än en själv vill att barnet ska bli självständigt men som den som känner barnet bäst är man den som ser när ett hjälp-jag ännu är nödvändigt och när det går att släppa efter lite, i trygghet.
Det var inte länge sedan mammor till autistiska barn klandrades för att vara för kalla "kylskåpsmammor" och därmed orsaka sitt barns funktionsnedsättning. Det är alltid lätt att klandra mamman.
Och som en person som faktiskt undervisar om anknytningsteori stör det mig liksom lite extra att uttryck används som faktiskt inte alls är en del av anknytningsteori. Att ha för stark anknytning finns inte där. Man kan ha många sorters destruktiv anknytning men "för stark" är inte en av dem. Har man en säker anknytning kan den inte vara för stark, det går liksom emot hela innebörden av vad det innebär.
Ska man verkligen behöva undervisa om vikten av hjälp-jag och skillnaden i detta och anknytning som förälder?
Idag var vi i gamla stan. Hade någon sett mig med mina två söner där hade jag fått den kommentar jag ofta får "det märks ju inte att han är autistisk".
Det är menat som en komplimang i all välmening trots att det egentligen säger; ju mindre det verkar autistiskt, ju bättre är det.
Det är menat som en komplimang men det missar två saker; min son kämpar som ett as att klara saker och kommer att bryta ihop på vägen hem av alla intryck som han bombarderats av.
Och jag vet exakt i varje sekund vad jag ska göra. Exakt när det är dags att prata eller inte, visa eller inte, bjuda på en bulle eller inte. Exakt vad jag ska förklara om vägen hem, hur mycket jag ska tydliggöra utan att det blir för mycket, vilken information jag ska dela, vad jag ska erbjuda.
Gjorde jag så som jag gör med min andra son hade dagen tagit slut knappt innan vi ens nått den rätta stationen. Och mer kan man inte kräva. Ska inte kräva.
Han kämpar så hårt som det är. Han kämpar utifrån medkänsla med sin bror, för vilken det betydde allt att få åka till en viss plats just idag. Han kämpar men poängen är just att han kämpar med allt han har. Att alla andra inte behöver göra det.
Och då verkar han inte autistisk, medan han och jag balanserar hela tiden. Men det är han. Och det är inget fel med det.
Och så länge han vill att jag skriver om detta gör jag det. Jag vet att det har debatterats, att skriva om sina barns funktionsnedsättningar. Men exemplen som tagits upp då är sådana som jag sällan har sett, även om jag inte följer alla bloggar. Att filma sina barns utbrott? Det är väl självklart att det är lika integritetskränkande för ett barn med som utan autism? Men att skriva som det har gjorts i vissa krönikor om att det alltid är fel att berätta är att säga att allting måste hållas undan. Att det är mer skamfyllt att ha autism eller någon annan NPF än en synnedsättning t.ex. Men varför?
Det vi gör tänker jag är något annat än det jag läst debatterats, för min son vill att folk ska förstå. Att man är väldigt lite annorlunda men ändå lite annorlunda i vissa saker. Att intryck kan vara så krävande att man helt slås undan av dem. Att många är som han och håller ihop och håller ihop. Men jag tänker vidare, att det finns barn som når gränsen även "in public" och inte pallar det som händer.
Och att om fler kan förstå det kan vi får ett samhälle där vi inte ser snett på det barn som reagerar väldigt starkt på något och tänka "herre gud, vad har hen för förälder?" Utan förstå att det nog rör sig om ett barn som gjort allt hen kan men inte kunnat mer. Det gör nämligen barn i allmänhet. Men vi har alla en gräns.
Kanske kommer det en dag när min son vill bara vara den som är bra på vissa spel, grymt bra på engelska, tycker vissa saker är roliga och andra inte och inte vill prata mer om autism och annat. Då slutar jag skriva.
Då slutar vi, då får vårt bokprojekt vackert vila. Men just nu är vi inte där. Just nu är vi ännu i att, precis just nu, vilja väcka lite förståelse. För de som kanske reagerar annorlunda än vissa andra gör på intryck.
Och då är det som det ska vara. Just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar