När de var som tuffast...

 

När jag tycker de är jobbigt och svårt vill jag gärna sätta ord på de jag känner. Denna skrev jag för några år sen när de var riktigt tufft.

 

Tänk om jag fick vara du bara för en dag och veta hur uppochnervänt livet är.

Hur jobbigt det måste vara när livet som du tycker de ska vara – inte är så.

När motgångarna faller som dominobrickor och du inte ser något slut, ett bra sådant.

När livet bara är krav krav krav.

När du bara tok smäller av ingenting, säger fula ord som kommer som en blixt från en klar himmel, som du inte kan rå på.

När lusten till att äta inte finns.

När orken sinat för länge sedan.

Om jag fick vara du för en dag – skulle jag förstå dig bättre då ?

Jag skall göra mitt bästa mitt älskade barn.

Så gott jag kan och förmår, jag försöker ju redan med alla medel att få dig att må bra.

Jag minns dina glittriga ögon och glada skratt som liten.

Hur du kunde skina upp ett helt rum i de mörka.

Hur du sken jämt.

Någonstans inunder den tyngda pojken med både adhd,autism och OCD så finns den där solstrålen kvar.

Jag vill vara den som hjälper dig ur detta, dystra grå saliga liv som du nu mestadels lever i.

Älskar dig till evigheten och tillbaka! Men allt det där vet du – känns nog skönt att veta det, då stormarna är som värst här hemma och du kallar mig för både de en och de andra.

Jag vet ju att du älskar mig,de säger du i bland 💗

Men att de är svårt att säga det...

 

// Laila